Vecka 41 en lång väntan...
Svårt att veta var man ska börja skriva för det är så mycket. Men jag börjar en vecka innan Leia föddes. Mot slutet av graviditeten så gick jag bara och kände efter. Ingen kunde säga hur en värk skulle kännas och det enda jag fick höra var "du vet när det är dags, du kan inte missa det". Jag blev lite frustrerad och arg, jag ville ju veta exakt hur det skulle kännas. Något mer som jag fick veta och höra var att många kände sig annorlunda den dagen det var dags. Så jag gick här hemma och väntade och varje morgon kände jag efter om det kändes annorlunda men nej det var vanliga, normala dagar hela tiden :o/
Första dagen jag fick över tiden glömmer jag aldrig. Jag har läst på många ställen att "första dagen man går över tiden känns längre än de 9 månader man varit gravid". Och faktum är att det stämmer. Det känns som en evighet och man klättrar på väggarna och vet inte vart man ska ta vägen. Barnmorskan sa att det finns en anledning till att bebisen stannar i magen och det är för att den har det bättre där. Det skiter jag i tänkte jag.....jag vill att du ska komma ut så jag får pussa på dig! I alla fall så blev det lite dramatik den här veckan när jag var inne på vecka 41 i graviditeten.
Jag gick till Malin (min barnmorska) som vanligt torsdagen den 26/3 för koll och allt var normalt och jättebra men jag hade minskat en cm över magen. Malin trodde att det berodde på att det var för att bebisen sjunkt ner ännu mer, men för säkerhets skull skulle jag göra en tillväxtskontroll som jag gjort en gång innan. Jag fick ultraljudstid samma dag och Linus sa att det är ingen fara och det trodde jag inte heller, då i alla fall. När jag kommer tillbaka och gör ultrljud hos en läkare så vände allt. När hon sa så här: "vad gör din man idag" visste jag att något var fel men jag fick inte ihop det för jag hade sett bebisen röra på sig och jag hade ju sett hjärtat slå. Hon fortsatte: "den här bebisen har inte växt något sen sist så du måste åka in till Östra idag. Åk inte hem och hämta din väska utan åk dit direkt". Herregud jag visste inte vart jag skulle ta vägen och jag började storgråta. Hon sa att det nog inte var någon fara utan att de måste göra så när de gått ner för mycket. Men när jag ska få mina papper så säger hon även så här: "sen måste jag fylla i att jag inte såg några normala andningsröresler för det gjorde jag inte". Jag trodde jag skulle dö!!! Andning är ju liv för mig, så jag bröt ihop och fick gå in till Malin. Hon var lite mer pedagogisk och lugnade ner mig. När jag var lugn så åkte jag till Östra och ringde Linus på vägen. Vi fick vänta en evighet kändes det som men tillslut fick vi komma in. De gjorde ultraljud och undesökte allt och det visade sig inte vara någon fara alls. Allting var jättebra och de tyckte att vår bebis såg så fin ut och frisk. Äntligen kunde vi andas ut!
I efterhand kan jag känna så här att den som gjorde ultraljudet i Lerum kunde varit lite mer pedagogisk i sitt sätt att säga saker. Jag är med på att de måste göra vissa saker och skicka iväg en för säkerhets skull till Östra. Men herregud jag trodde ju att jag hade en död bebis i magen!!! Det här var värsta dagen i mitt liv kände jag. Men så skönt det var när dagen var slut och vi visste att allt var bra. Men nu fortsatte den eviga väntan och vi ville att vår bebis skulle komma ut!
Första dagen jag fick över tiden glömmer jag aldrig. Jag har läst på många ställen att "första dagen man går över tiden känns längre än de 9 månader man varit gravid". Och faktum är att det stämmer. Det känns som en evighet och man klättrar på väggarna och vet inte vart man ska ta vägen. Barnmorskan sa att det finns en anledning till att bebisen stannar i magen och det är för att den har det bättre där. Det skiter jag i tänkte jag.....jag vill att du ska komma ut så jag får pussa på dig! I alla fall så blev det lite dramatik den här veckan när jag var inne på vecka 41 i graviditeten.
Jag gick till Malin (min barnmorska) som vanligt torsdagen den 26/3 för koll och allt var normalt och jättebra men jag hade minskat en cm över magen. Malin trodde att det berodde på att det var för att bebisen sjunkt ner ännu mer, men för säkerhets skull skulle jag göra en tillväxtskontroll som jag gjort en gång innan. Jag fick ultraljudstid samma dag och Linus sa att det är ingen fara och det trodde jag inte heller, då i alla fall. När jag kommer tillbaka och gör ultrljud hos en läkare så vände allt. När hon sa så här: "vad gör din man idag" visste jag att något var fel men jag fick inte ihop det för jag hade sett bebisen röra på sig och jag hade ju sett hjärtat slå. Hon fortsatte: "den här bebisen har inte växt något sen sist så du måste åka in till Östra idag. Åk inte hem och hämta din väska utan åk dit direkt". Herregud jag visste inte vart jag skulle ta vägen och jag började storgråta. Hon sa att det nog inte var någon fara utan att de måste göra så när de gått ner för mycket. Men när jag ska få mina papper så säger hon även så här: "sen måste jag fylla i att jag inte såg några normala andningsröresler för det gjorde jag inte". Jag trodde jag skulle dö!!! Andning är ju liv för mig, så jag bröt ihop och fick gå in till Malin. Hon var lite mer pedagogisk och lugnade ner mig. När jag var lugn så åkte jag till Östra och ringde Linus på vägen. Vi fick vänta en evighet kändes det som men tillslut fick vi komma in. De gjorde ultraljud och undesökte allt och det visade sig inte vara någon fara alls. Allting var jättebra och de tyckte att vår bebis såg så fin ut och frisk. Äntligen kunde vi andas ut!
I efterhand kan jag känna så här att den som gjorde ultraljudet i Lerum kunde varit lite mer pedagogisk i sitt sätt att säga saker. Jag är med på att de måste göra vissa saker och skicka iväg en för säkerhets skull till Östra. Men herregud jag trodde ju att jag hade en död bebis i magen!!! Det här var värsta dagen i mitt liv kände jag. Men så skönt det var när dagen var slut och vi visste att allt var bra. Men nu fortsatte den eviga väntan och vi ville att vår bebis skulle komma ut!
Kommentarer
Trackback
